Vår dotter Carrie ler, skrattar, låter och jollrar så glatt.

Helt enkelt underbart!     

Gulliga, bedårande Carrie 

Jag har inte gjort något på listan på länge, men nu släpper jag ut plats 69 tll 60.

69. Metal Gear (NES)

Legenden om Solid Snakes uppdrag i Outer Haven är helt klart ett actionspel med finess. Jag gillar idéen att leta efter tuffa vapen, coola grejer och dörrkort i en djungel med farliga vakter. Och att inte bli upptäckt är för mig lika viktigt som i Metal Gear Solid.

68. Harvest Moon (SNES)

Det första spelet om en bonde som driver en bondgård samtidigt som han ska finna den sanna kärleken är ett spel som jag gärna spelar om många gånger. Det är så charmigt.

67. Psycho Fox (Master System)

Ett plattformsspel med en räv, en flodhäst med nävar av stål, en apa som hoppar högre än Stefan Holm och Sotomayor ihop, och en tiger som springer fort och hoppar långt. Är detta något att hänga i julgranen? You got it! Ett exempel på ett Master Systemspel med passion.

66. Out Run (Master System)

Min absoluta favorit bland cruisingspel. Jag älskar när vägen och omgivningen skiftar färg och bakgrund när man korsar nya ställen under resan. ”Magical Sound Shower” är en klassisk musikslinga.

65. Wii Sports Resort (Wii)

Wiis sportspel är simpla, men väldigt underhållande. Jag gillar Resort lite mer, eftersom pilbågsskyttet, bowlingen, pingisen och fäktningen är fantastiskt roliga.

64. New Super Mario Bros Wii (Wii)

Det här spelet är så jävla roligt, tack vare dess multiplayerläge. Som en bonus, är spelet välgjort, snyggt och luktar retro. Så gott! Ett stort plus till Bowsers sju ungar som gör stor comeback! Visserligen är de åtta, för Bowser Jr. är med, men jag gillar de sju andra bättre.

63. Harvest Moon – Friends Of Mineral Town (Game Boy Advance)

Den bästa versionen av Harvest Moon är så oemotståndlig. Vackrare än SNES-versionen.

62. Legend Of Zelda – Link’s Awakening (Game Boy)

Kohlint är minst lika spännande som Hyrule. Denna hybrid mellan A Link To The Past och originalet är för mig det gladaste Zeldaspelet. DX-versionen är lite vassare, tack vare att färgerna gav spelet mera pussel.

En liten extra sak: Sjunde palatset; Eagle's Tower, har ett av seriens mest minnesvärda och läskigaste musikslingor.

61. Mike Tyson’s Punch Out!! / Punch Out!! (NES)

Originalet i Nintendos boxningsserie är sjukt underhållande. Det spelar ingen roll om jag besegrat Mike Tyson eller fått stryk av honom på tre slag, så är det lika utmanande och roligt varje gång. Kul komiksboxning.

60.  F-Zero X (Nintendo 64)

Här tamejtusan går det undan. Turbofart och vilda banor gör detta till mitt favoritracingspel på Nintendo 64.

Nu har jag 59 titlar kvar. Vi syns snart igen med mer ur denna lista.  

Jag och min sambo Malin vill ha en tatuering var.

Tatueringarna ska ha någon anknytning med vår dotter, Carrie.

Vi tycker båda att hennes namn ska vara med, men jag vill också ha något särskilt som passar in.

Får boka tid hos broder Ray, Torsbys egen tatuerare.

Undrar om det finns någon som har något förslag?

Med uppsving menar jag att den klassiska femtiotalsrocken med dofter av bubbelgum, syner av schackrutiga golv och rockabillyfrisyrer - här i Torsby kallar vi det "våg" - är på väg tillbaka på allvar.

Förtjänsten är definitivt The Baseballs.

Deras skiva "Strike!" ligger etta på skivförsäljningslistan just nu, och deras sånger är populära på iTunes.

Att göra om moderna sånger som Umbrella och Hot 'N Cold till klassisk rock 'n' roll är genialt.

Nu har det kommit en samling med klassisk rock 'n' roll-samling (jag vet inte hur många som finns, men det är många) - och det verkar vara originalinspelningar. Jag avskyr när samlingar släpps och det visar sig vara 60-tals eller 70-talsversioner av artisternas sånger. Chuck Berry till exempel gör sig bäst i 1950-talet. Jerry Lee Lewis, Brenda Lee och Wanda Jackson likaså. Fats Dominos och Little Richards pianospel är bedårande, särskilt Pennimans (Richard) vassa sångröst. Men som i alla fall, bör det bara vara originalversionerna - inte några senare versioner. Det låter helt enkelt dåligt. Den enda artist som jag nämner som ett stort undantag är Johnny Cash. Han kunde sjunga sina sånger med bravur, oavsett om det är originalversion eller nyare.

Vad Baseballs har startat är en sorts revival av den klassiska rocken. Inte sedan norska gruppen Teencats har jag känt den härliga doft av rock 'n' roll igen. Det finns bra rockabillygrupper idag, och Refreshments har en bra boogiegung, men de saknar det här: Pastellfärgade, gärna turkos, bubbelgumdoftande, svinget och "the beat" som bara legenderna på 1950-talet hade.

Men Baseballs har det.

Rock 'N' Roll är återfödd. Jag kan inte vara gladare.

Efter förra veckans fiasko med att en av de bästa dansarna, Agneta Sjödin, åkt ut har jag bestämt mig att skita i resten av säsongen.

Inte sedan fiaskot med att Robert Wells åkt ur Körslaget förra året har det varit så dåligt.

Men ärligt, det är inte röstarnas fel egentligen.

Det är TV4s fel.

Man borde få rösta efter de dansat klart, precis som att i Körslagets del att de borde rösta efter de sjungit klart.

Med den långa uppehåll efter halv tio-halv elva borde det räcka?

Idioter.

Jag älskar skräckfilm, de flesta som känner mig vet det.

Och visst, jag gillar Saw-filmerna, men när ska filmserien ta slut?

Det kommer en ny film i serien varje år, och snart ska del 7 spelas in inför premiären på Halloween i USA.

Det är synd på ett sätt att serien expanderas så fort, för jag älskar den första filmen. Den är smart på ett enkelt sätt, och har bäst skådisar.

Och det geniala slutet har ingen av uppföljarna överträffat. Inte ens tvåan, som är den bästa uppföljaren.

Varje gång en ny Saw-film kommer så hoppas jag dock på en sak.

Vad hände med doktor Gordon i del 1?

Enda spåret efter honom är den där numera ruttna, avsågade foten.

Det är det jag är intresserad av, vad som hänt honom.

Nu tänker säkert många "men det finns ju massor av Jason-filmer", och jo, det är sant. Men hur kommer det sig att det är lättare att göra en ny Saw-film än en ny Friday the 13th? För den uppföljaren har inte fått grönt ljus än. Trots det ryktas att manuset är klart. Vi får se hur nyinspelningen av Nightmare On Elm Street resulterar till. Och den vill jag se.

Saw-filmerna har blivit 2000-talets svar på Friday the 13th. Massor av uppföljare.

Men för min del - jag ser hellre på en klassisk, billig 80-talsfilm med Jason än en film med Jigsaw (som varit död i tre filmer nu) och underligt manus.

Torsdag kväll.

Jag dricker en Peach Melda, jag har inte tagit mig någon form av alkohol på väldigt länge. En räcker tror jag. Jag är inte en sån som sveper i mig massvis med öl eller sprit bara för att. Jag vill njuta av det jag dricker, men som sagt, jag dricker alkohol väldigt sällan.

Snön ligger på marken, taket, buskar, träd, bilar och lyktstolpar utomhus.

Det verkar som att vintern kommer att bli lång.

Och snart är det Svenska Rallyt.

Jag kan inte bry mig mindre, vill bara att skiten ska gå över fort.

Förstår mig inte på dess storhet.

Jag är så grymt sugen på att få Ponyo På Klippan Vid Havet, senaste animeverket av mästerliga Hayao Miyazaki.

Han har gjort vackra filmer som Kikis Expressbud, Min Granne Totoro, Nausicaä Från Vindarnas Dal, och två exempel av mina favoritfilmer:

Spirited Away och Det Levande Slottet.

Miyazakis animerade stil är så vacker. För min egen del, vackrare än Disney.

Och det är inte lite heller.

Det enda som överträffar det vackra är hans briljanta fantasi.

Klart som fasiken att han förtjänade Oscarn för Spirited Away.

Ponyo På Klippan Vid Havet kom ut på DVD häromveckan, och vi beställde den för ett par dagar sen. Hoppas att den kommer. För jag tror att den är jättebra.

Hur kan man inte älska denna tecknarstil? Titta på färgerna och ljuseffekterna!