Det var fan på tiden. Får försöka skrapa ihop lite poäng lagom till ett av de spel jag väntat mest på sedan Wii släpptes.

Super Mario Kart. Yes.

Igår eftermiddag var det en fin eftermiddag med tårta, presenter och trevliga personer från min familj och sambos familj.

Jag är jättenöjd med presenterna! Jättefina allihopa!

Nu har jag så mycket whisky och annat gott så jag får skaffa mig ett större barskåp.

Det ska bli väldigt intressant vad mina svärföräldrar har hittat på - deras present kommer till hösten. Jag får hålla ett getöga på detta.

Tack så jättemycket för en underbar eftermiddag.

Jag är jätteglad.

Jag tittade på reprisen av Körslaget idag, och som andra tittare konstanterade:

Utslagningen var helt urkorkad och elakt.

Jag tycker väldigt synd om både Team Gyllenhammar och Team Rongedal.

Inte underligt att de var besvikna och pissed off.

Men jag tycker faktiskt också synd om Gry Forsell, för det var inte hennes fel.

Det var "folket bakom" som hade gjort bort sig. Hur skulle hon kunna veta det?

Hur ska TV4 lösa detta misstag? Vad får dom att komma igen?

Ska Gyllenhammars lag stanna en vecka till, och låta två lag åka ut nästa vecka?

På ett sätt vore det klokt, men alla som hade röstat igår då? Ska de få sina pengar tillbaka? Hur gör de med de rösterna?

En sak är säker, laget borde få någon sorts upprättelse efter blundern.

Jag tänker fortsätta titta på programmet, men TV4 får se till så att det inte blir som Let´s Dance.

Bäst igår var Team Picasso. Två veckor i rad. Hennes lag har glödet och en bra koreografi. Jag hoppas att hon vinner.

Åren går fort, och nu är jag trettio år gammal.

Det känns faktiskt rätt okej.

Jag vaknade förvånansvärt tidigt idag, halv sex på morgonen.

Drack en kopp god Löfbergs Lila Mellanrost.

Sedan matade jag Carrie med välling, och efter det sa jag hej då till min älskling som reste och arbetade.

Carrie låg och vilade en stund efter morgonvällingen, så jag var lite rastlös.

Nu fungerar iallafall datorn som den ska, tack vare min sambos brorsa som fixade problemet. Nu använder jag inte Explorer mer. Skitgrej.

Spöade Ganon i A Link To The Past för första gången på länge. Jag har alltid haft problem med den grisen. Men idag höll jag på att få stryk, dock tog jag honom.

Det är alltid lika fascinerade att ge honom spö.

Många gratulationer har jag fått, via telefon, sms och Facebook. Och det tackar jag så oehört mycket för.

Jag har fått ett snyggt fotoram av Malin, den är snygg som sagt. Tack älsking   

Och sen kom mor och far. De gav mig en fin flaska 18 år lagrad whisky.

Tackar så mycket!

Imorgon ska vi samlas vid syrrans arbete och äta tårta och mums.

Det ska bli roligt.   

Carrie är nu åtta månader gammal. Det går så fort! Igår så satte hon sig på knä och tog tag i ovandelen av bordet i vardagsrummet. Ska hon lära sig redan att stå?   

  Carrie, nu åtta månader. Grattis piga

Jag älskar musik. Det är en vän för livet. Den har hjälpt mig genom tider och sorg.

När jag var liten började jag lyssna på rock 'n' roll från 1950-talet och lite från 1960-talets början. Det var antarligen att farsan spelade sina gamla, men dyrbara, skivor och singlar.

Elvis Presley. Kungen av rock 'n' roll blir jag aldrig trött på. Fortfarande sätter jag Teddy Bear och Jailhouse Rock högst upp på mina favoritsånger med honom. Fast han har gjort så mycket mer.

Rocken har mer att erbjuda.

Bill Haley And His Comets. Rock Around The Clock och Shake, Rattle & Roll är härlig rock 'n' roll med toner av jazz. Men det finns två starka saker: Enkelheten och den fantastiska ståbasen.

Buddy Holly. Geniet. Den stora låtskrivaren togs bort från oss alldeles för tidigt, tillsammans med den unga Ritchie Valens och den charmigt rolige The Big Bopper. Peggy Sue, Rave On och That'll Be The Day får mig att vilja säga Oh Boy!

Chuck Berry. Också en fantastisk låtskrivare och en suverän gitarrist. Jag tror det fanns minst 20 sånger jag verkligen dyrkade, och det gör jag fortfarande.

Johnny B. Goode!

Chuck Berry

Little Richard. Den där rösten är så vass att den kan skära igenom ben.

Long Tall Sally är en av mina favoritsånger - genom tiderna. Svårslagen.

Fats Domino. Pianokung. Hans glädje märks i sina sånger. Det märks att han är en gammal boogie woogie-artist. Lyssna på pianosolot i I'm Ready. Det är bara han som kan spela den sången, tack vare dess enkelhet.

Eddie Cochran. Han var den klassiska rockens badass. Det märks i hans låtar. De var lite råare än det mesta på den tiden. Även han togs bort från oss för tidigt.

Eddie Cochran

och så vidare.... 1950-talets rock 'n' roll hade så många artister. Svarta och vita.

Män och kvinnor. Unga och lite äldre. En ny tid var kommen.

Sen lyssnade (och gör än) jag på rockabilly. Den hade en vildare, men ändå mer simpel stuk än vad rock 'n' roll hade. Johnny Burnette, Carl Perkins och Charlie Feathers var typiska rockabillyfigurer.

Sun Records är kanske den mest mytologiska skivstudio som någonsin existerat.

Här spelade några av världens mest legendariska artister in singlar.

Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Roy Orbison, Carl Perkins, Warren Smith och Johnny Cash. Till exempel.

Johnny Cash har jag alltid beundrat. Det första jag la märke till var hans mörka sångröst. Sen var det soundet, Luther Perkins gitarrspel är häftig. Jag tror att Johnny Cash är den artist jag troligtvis har mest favoritlåtar med. Säkert ett 40-tal, kanske mer. Något annat som är intressant:

Jag avskyr när man släpper skivor som innehåller klassiska låtar med artister - som inte är original, utan är från 1970-talet. Det låter så jävla hemskt. Men Johnny Cash är undantaget. Jag lyssnar gärna på Folsom Prison Blues från San Quentin. Cash var bra ända in i döden. The Man Comes Around är en av hans bästa sånger. Det var bara han som kunde göra den. Sångrösten, texten, mörkret. Den är så jävla bra.

Johnny Cash

I tonåren upptäckte jag Creedence Clearwater Revival, Bob Dylan, The Rolling Stones och The Beatles. 1960-talet skulle inspirera mig.

Beatles hade den ljuva stilen, Dylan var musikens Shakespeare, Stones var mer skitigare och elakare, och John Fogertys grupp (Creedence) tog mer av sina rötter.

Men jag lyssnade även på äldre musik.

Hank Williams. En av de viktigaste artisterna av alla. Ingen kunde skriva sånger som han, och så många. Your Cheatin' Heart måste vara en av de sorgligaste sångerna om otrohet som finns. Hans sångröst visade sorg och besvikelse. Han dog också för tidigt - 29 år gammal. Men en legend är han fortfarande, och är en inspiration för många, även moderna artister idag.

Hank Williams

Boogie Woogie var en musikstil jag upptäckte, eftersom farsan spelade en CD-skiva med blandat av gamla legender som Albert Ammons och Pete Johnson.

Jag kommer ihåg den gamla serien Nattsudd, med Svante Grundberg och Björn Walde. De brukade spela riktigt gammal musik. Och så visade de en häftig boogie woogie-låt med Albert Ammons och Pete Johnson. Vilket ös! Och bara två(!) pianon. Låten heter Boogie Woogie Dream. (se den här! tillägnad farsan och morsan   )

En annan artist jag hörde när jag var liten, men inte började att lyssna på förrän lite senare var Eddie Meduza. Det var de vanliga klassikerna som gick ofta, Mera Brännvin och Punkjävlar till exempel. Sen i tonåren så drog en av mina bröder hem med de snuskiga sångerna och de sånger som var vulgära - eftersom farsan inte lyssnar på sånt. Kassettbanden med Meduza var legendariska. Jongbakken, E.Hitler och Börje Lundin var några av dårens alias. Han var inte klok, men vilken låtskrivare. Ärligt talat, hur kunde han komma på såna idéer?

Han hade en bra sångröst. Många tycker att han var rasist och kvinnohatare, men ärligt så var han en sorts punkare - han sjöng skit om allt, till och med sig själv.

En låt som är ovanlig för honom - Ingen plockar en maskros - är så ovanlig, på grund av att den var så snäll. Den skulle kunna användas mot mobbning.

Annars var Meduza förknippad med brännvin, snusk och knasigheter.

Eddie Meduza - lika tokig som vanligt, även på bild.

Gymnasiet kom sedan. Och så utvidgades min musiksmak, jag började intressera mig för hårdrock och lite modern musik.

Alice Cooper och AC/DC diggar jag skarpt.

Psychobilly är en härlig musikstil, en sorts blanding av rockabilly och punk. Fast jag hade svårt med det i början, det var ungefär i gymnasiet jag började lyssna på det på allvar. Demented Are Go, Batmobile och MAD SIN äger.

Morsan gillar artister med riviga sångröster som Rod Stewart, Bruce Springsteen, Bonnie Tyler eller Janis Joplin.

Jag började sakta men säkert att upptäcka även dom. Bonnie Tyler fick mig att lyssna på 1980-talsmusik. Vissa låtar var härliga. Cindy Laupers stämma i Time After Time och Girls Just Wanna Have Fun är underbar.

Idag har musiksmaken utvidgats ordentligt. Jag lyssnar gärna på Nickelback, Amy McDonald och Backyard Babies. Och sakta försöker jag upptäcka lite nytt.

Musik betyder mycket för mig. En hel del. Och jag lyssnar alltid på den musik jag hört på sedan jag var liten. Jag tröttnar aldrig.

Imorgon är det våffeldagen.

Jag kom och tänkte på den gången vi åt pannkakor för ett par veckor sedan.

Tänka sig vad blå karamellfärg kan göra. Men det var gott!

Det började i lördags.

Datorn låser sig liksom när man kommer in på internet, och inget händer på flera minuter. Det började med internet, nu är det i stort sett allt på datorn.

Jag har diskrensat och defragmenterat.

Jag har använt virusprogramet.

Jag har kört msconfig om det finns något skit som startar upp när datorn startas.

Vi har fått tips på Advanced SystemCare, och det var ett bra program. Den fann en massa skit, men det hjälper ändå inte.

Det är inte virus - vad fan är det då?

Skit.

På fredag fyller jag 30 år, och jag har sett en hel del filmer under denna livstid så här långt. Jag tänkte skriva lite funderingar angående filmer.

Jag älskar filmer. Jag har många favoriter, men det är svårt att verkligen sätta fingret på varför jag gillar de filmer jag gillar.

Det är allt från roliga komedier till skrämmande rysare.

Clint Eastwood, Eli Wallach, Lee Van Cleef 

Ett visst foto, en musikton eller en viss skärpa har avgörande faktorer, som i westernfilmer. Once Upon A Time In The West och The Good, The Bad And The Ugly är mina favoriter när det gäller westerns, eftersom de har den perfekta blanding av perfekt foto, bra och stilbildande musik. Dessutom så har de så underbara skådespelare. Clint Eastwood, Lee Van Cleef och Eli Wallach i den tredje delen av Dollar-triologin spelar kanske de starkaste westernfigurerna någonsin. Men jag underskattar inte Charles Bronson i Once Upon A Time In The West - det var hans livs roll. Stunden i början, där han står i revolverduell mot tre män är en klassisk scen.

Once Upon A Time In The West

Jag älskar att skratta. En komedi är alltid rätt.

Allt från en lättsam komedi som Nu Blåser Vi Snuten eller Polisskolan, till riktigt galna komedier som Dum Och Dummare eller Supersugen. Vad gör en komedi riktigt rolig? Manus? Skdespelare? Stilen? Det är nog en bra kombination av alltihop. Jag skrattar ofta åt Jim Carrey lika mycket som jag skrattar åt en film väl regisserad av Mel Brooks. Det är timingen som är viktig. Det räcker inte bara att ha en bra skådis, man kan ha en dålig skådis i en riktigt rolig film, bara att den har tajming.

Jim Carrey i Mina Jag Och Irene

En bra drama är något jag uppskattar. Såvida den inte utspelas i 1800-talets England i stil med Jane Austen, då knäpper jag av TVn.

Nej, jag gillar dramor i stil med Forrest Gump, Casablanca eller filmen om Johnny Cash; Walk The Line.

Sen finns det en underskattad genre, dramakomedi.

Jag ler när jag ser Bridget Jones Dagbok och Djävulen Bär Prada.

En bra kärleksfilm måste ha starka personligheter, som den numera blivande klassikern Twilight. Kärleken mellan Edward och Bella är vacker, och det är en bra film. Det är 2000-talets svar på Titanic. På tal om Titanic, så spelar Kate Winslet en fantastisk roll som Rose. Dock skulle jag vilja ha sett en annan skådis som Jack, men man kan inte få allt. Titanic är också bra, fast DiCaprio är med i den.

Arnold i sin bästa roll - The Terminator

Action? Ja, för fan.

Här finns det mycket att upptäcka. Jag älskar klassisk action från 1970-talet, 1980-talet och en del av 1990-talet, och även modern action.

Bruce Willis i Die Hard, Arnold Schwarzenegger i The Terminator, Sylvester Stallone i Rambo-filmerna. Klassisk action när den är som bäst.

Quentin Tarantino har gjort en skara filmer med bra blanding av action och drama. Pulp Fiction, Kill Bill-filmerna och senast Inglourious Basterds är fantastiska. Dessutom har han ett finger i leken i Sin City, otrolig film!

Det är den typ av action jag vill se, inte filmer i stil som Fast & Furious eller Matrix, begriper inte varför de är så hyllade.

Äventyrsfilmer som Star Wars och Härskarringen ligger mig varm om hjärtat.

Jag hade den äran att få se de tre filmerna om Frodo, Gandalf och Den Enda Ringen på bio. Jag önskar jag kunde fått uppleva ljussablar, slaget om Hoth eller Luke Skywalker på den vita duken - men jag såg de tre "första" delarna på bio. Och det var värt det. Det Mörka Hotet fick en dålig start, men avrundades snyggt i Mörkrets Hämnd. Avatar är stilbildande, klart rätt riktning i filmskapande.

De flesta som känner mig, vet att jag har skräckfilm som favoritgenre.

Klassisk skräckfilm som Nosferatu, Frankenstein och The Wolf Man är minst lika fantastiska som Hajen, Poltergeist, Excorsisten och The Others.

Zombiefilmer är en fröjd att se på, klassiker som Romeros Dead-triologi är odödliga(!)

Dawn Of The Dead har en ovanlig gåva. Den spelades in på nytt, och man fick uppleva två bra versioner från 1970-talet och 2000-talet.

Adrienne King i Friday The 13th (jag gillar filmens foto)

Slashergenren är kanske den typ av skräckfilm jag älskar mest.

Skurkarna i filmerna är lika klassiska som Dracula och de andra legenderna.

Freddy Krueger, Jason Voorhees, Michael Myers, Pinhead, Leatherface - listan kan göras lång.

Varför gillar jag dessa filmer egentligen? De är inte så speciellt märkvärdliga. Men jag tror det är en viss gnista, något lite extra som gör att dessa filmer är lika sevärda än idag, fast jag sett filmer som Friday The 13th eller Halloween massor av gånger. Det är som ett gott kaffe, jag njuter av showen.

Jag har njutit av film i stort sett hela mitt liv. Och jag vill fortsätta med det.

Tills dess, ska jag slänga upp 30 filmersom älskar mest nu för tillfället.

Utan inbördes ordning: (vissa filmer finns på samma plats om de är en ihopsättande triologi till exempel)

Terror På Elm Street

Friday The 13th

Härskarringen-triologin

Star Wars-triologin (del IV-VI)

The Good, The Bad And The Ugly

Halloween

Sin City

Changeling

Die Hard

Ford Fairlane

Once Upon A Time In The West

Rambo: First Blood

Corpse Bride

Det Levande Slottet

The Terminator

The Burning

Halloween II

Dawn Of The Dead (1978 och remaken)

Hajen

Friday The 13th IV - The Final Chapter

Dum Och Dummare

Djävulen Bär Prada

Kill Bill 1 och 2

The Texas Chainsaw Massacre (1973 och remaken)

Skönheten Och Odjuret

Djungelboken

Den Sista Färden

Forrest Gump

Walk The Line

Avatar

Film är kultur, bevara kulturen.