Nu tar jag och recenserar förra veckans segrare i filmomröstningen.

Star Wars Episod V - Rymdimperiet Slår Tillbaka

Slaget på isplaneten Hoth.

Uppföljaren på en av de största filmsuccéerna genom tiderna, Stjärnornas Krig, räknas dessutom som en av de uppföljare som till och med är bättre än den första.

Rebellerna söker skydd från Imperiet, eftersom Dödstjärnan blev förstörd.

Rymdimperiet Slår Tillbaka är mycket mörkare och allvarligare än sin föregångare.

Man får se en episk snöstrid på planeten Hoth, där stora AT-AT-walkers marscherar längs de snöiga miljöerna. (som är filmade i Norge förresten)

Efter snöslaget, delas filmen in i två lägen.

1. Man får se Luke Skywalker i jakt efter den legendariska Jedi-riddaren Yoda.

2. Han Solo, princessan Leia, Chewbacca och C3PO på flykt från Darth Vader.

Dessa två lägen är helt olika, ena har mycket mystik och den andra har mer action.

Men de är minst lika spännande.

Det finns mycket dramatik och en hel del mörker i filmen. De sista scenerna i Molnstaden är kanske filmseriens mest dramatiska scener. Särskilt den där cliffhangern mellan Darth Vader och Luke Skywalker.

Rymdimperiet Slår Tillbaka har jämförts som den bästa uppröljaren, tillsammans med Gudfadern II.

Och det är inte svårt att förstå.

Den är spännande, häftig, och den håller än idag efter 30 år.

Betyg:           

Badliv

Brittisk sketch av The Two Ronnies.

Ett knasigt gäng med snobbar(?) på semester i ett knasigt semesteridylle.

Filmen är i bästa Benny Hill-stil, och den påminner även om Mr. Bean.

Jag tycker den här filmen är hysteriskt rolig, brittisk humor i bästa stil.

Jag skrattar varje gång jag ser den, för den är så sjuk.

Nu är inte Badliv för alla, det finns en del gubbsjuka i rullen.

Men den komiska talang för den murmelpratande gubben med monokel är perfekt tajmad.

Jag fattar detta kort:

Antingen älskar man Badliv, eller så hatar man Badliv.

Det finns inget mellan.

Jag tillhör den första kategorin.

Betyg:           

Ursäkta för förseningen - det har varit mycket på sista tiden.

Här är recensionerna för förra veckans omröstning.

Inglourious Basterds

Quentin Tarantinos omgjorda tolkning av sin favoritfilm; The Inglourious Bastards.

Se noga titlarnas skillnader...

Filmen utspelar sig i nazistockuperade Frankrike. Ett gäng amerikanska soldater, The Basterds, har ett uppdrag: Att döda nazister. Ledaren, Aldo Raine, spelas utmärkt av Brad Pitt. Jag diggar hans sydstatsdialekt i den här filmen.

Tarantino har fått in den där känslan som finns i Sergio Leones spagettiwesternfilmer, musik och attityd.

Det är mycket dialog i den här filmen, men den är mer intressant än förra filmen Tarantino gjorde; Death Proof.

Dialogen är på engelska, mycket tyska, franska och lite italienska.

Här måste jag lyfta upp Christoph Waltz, som gör den otroliga roll som judejägaren Hans Landa. Jag förstår varför Tarantino valde honom till den här rollen, för han pratar flytande engelska, flytande tyska, och flytande franska(!)

Sen ger han ett iskallt intryck, så iskallt att han fick en välförtjänad Oscar.

Filmen följer inte direkt historieboken (ni som sett filmen vet nog varför), men den är djärv, har bra skådespelare och är fascinerande.

Tarantinos bästa film sedan Kill Bill-filmerna. Ett rejält upplyft från bottenappet Death Proof.

Betyg:         

Halloween (originalet)

En skräckfilmsklassiker, över 30 år på nacken, är fortfarande en av de mest skrämmande filmer genom tiderna.

En ung pojke, Michael Myers, dödar sin storasyster på Halloween. Sen blir han inspärrad på psykhem under 15 års tid innan han rymmer. När han kommer tillbaka till sin hemstad är det inte precis ett vänligt besök...

John Carpenter har gjort något fantastiskt i skräckfilmsväg. Halloween kostade väldigt lite att göra, men det behövs inte mycket pengar för att göra en bra rysare.

Bara talang.

Musiken används perfekt i filmen, och titellåten är ett av filmhistoriens mest klassiska teman.

Jamie Lee Curtis spelar Laurie, som sitter barnvakt under Halloween. Han kallades för skrikens drottning efter filmen, och det är inte svårt att förstå.

Bästa rollen dock görs av Donald Pleasance, som axlar rollen som dr. Loomis. Hans erfarenhet och tyngd lyfter upp filmen.

Psycho hade Norman Bates, den första slashermördaren.

Motorsågsmassakern hade Leatherface, den första riktigt våldsamma skräckfiguren.

Men Halloween hade inte bara Michael Myers, med sin William Shatner-mask i vitt. Den hade också ett mörker och ett grymt soundtrack.

En milstolpe som hade många plagiat, till exempel Friday The 13th.

Många uppföljare har gjorts, men det är något unikt med originalet.

En sann skräckklassiker.

Betyg:          

Här är veckans filmrecensioner:

Cry-Baby

Cry-Baby är en sorts råare, vildare version av Grease.

I denna film får man se bland annat Johnny Depp, Ricki Lake, Iggy Pop och förra detta porrstjärnan Traci Lords i rollerna.

Den här filmen handlar om en kamp mellan squares (mesiga stroppar) och drapes (raggare). En romans mellan en stropp-tjej (Alison) och ledaren av raggargänget, Cry-Baby gör kampen ännu mer intensiv.

Filmen har ett grymt soundtrack, den ger mer krydda åt denna vilda och galna rulle.

Den är ungefär som Grease, fast den är mer skitig och har en elakare, vildare stil.

Johnny Depp är suverän som Cry-Baby.

Den här filmen är en film man måste bara se - oavsett om man gillar Depp eller inte.

Betyg:           

Trinity - Djävulens Högra Hand

Legendarisk westernkomedi med duon Terence Hill och Bud Spencer.

Spencer spelar hästtjuven Bambino som låtsas vara sheriff i en krimenell stad bara för att komma åt deras hästar. Det hela blir lite jävligare när hans lata odåga till bror, Trinity (Hill), kommer till staden.

Trinity är fruktansvärt lat och skitig. Men det han tappar i renslighet och aktivitet tar han igen på sin glappkäft och sin snabba, högra revolverhand.

Därför kallas han för djävulens högra hand.

Jag bör nämna att Bambino också är snabb med puffran, därav han kallas djävulens vänstra hand.

Denna första filmen av två, påminner mycket om Leones Dollar-triologi på utseendet (det snygga fotot), men den här filmen driver mycket med westernfilmer.

Terence Hill och Bud Spencer har gjort massor av filmer tillsammans, men det här är deras bästa film. Och det är en bra westernfilm, fast den enda nackdelen är att den är lite lång.

Annars är den en skön, rolig och framför allt cool westernrulle.

"Don't Call Me Bambino!"

Betyg:         

Glöm inte att rösta på denna veckas filmalternativ.

Då blev omröstningen klar för denna vecka.

Med en jordskredsseger vann Cry-Baby med Johnny Depp i huvudrollen överlägset.

Lite otippat var att western-komedin Trinity - Djävulens Högra Hand med Terence Hill och Bud Spencer kom tvåa. Men roligt.

Det får bli recensioner av filmerna imorgon.

Ny omröstning? Javisst.

Uräskta för förseningen.

Men här är recensionerna av förra veckans vinnare i omröstningen.

Corpse Bride

Trailer

Tim Burton har gjort en övertygande bättre film än sitt förra projekt med animation, Nightmare Before Christmas.

Denna film handlar om en klumpig brudgum som ska gifta sig med en flicka han faktiskt faller för. Men efter en klantig situation så hamnar han ute i skogen, där han av misstag (under en övning) råkar fria till en likbrud - och hamnar i dödsriket.

Denna film är ett mästerverk. Den levande världen är ett grått och otroligt stelt rike. Den är dyster och kall. Dödsriket däremot, är en färgstark och glad plats. Här skingrar fantasin i full fröjd.

Corpse Bride är en spännande, rolig och träffsäker kärleksfilm. Johhny Depps röst passar bra åt klanten Victor. Men den starkaste karaktären i filmen är tveklöst likbruden själv - Emily. (vars röst är Helena Bonham Carter - fantastisk)

Hennes hy är bländande blå, men ändå lyser den full av liv och karaktär.

Under filmens gång så ser det ut som att Emily tar Victor ifrån bruden Victoria (som Victor är förälskad i) - men sen tycker jag faktiskt synd om Emily. Hon har hamnat i dödsriket av en anledning. Hon är en karaktär man beundrar.

Den här filmen är en film jag verkligen älskar. Jag har sett den ett flertal gånger, men dess värme och humor gör så att jag aldrig tröttnar på den. Se den!

Betyg:           

Djungelboken

Gryningspatrullens sång

Den här filmen känner de flesta till. Sagan om balnd annat djungelpojken Mowgli, björnen Baloo, pantern Bagheera och tigern Shere Kahn.

Den har över 40 år på nacken, men än i dag lyser den som den bästa Disneyfilmen av alla. Varför?

Jo, den briljanta karaktärsdesignen och rösterna. Att börja med.

Sen är det den vackra teckningsstilen, det ser ut som en riktig djungel.

Sångerna - vem kan glömma "Var nöjd med allt som livet ger" eller "Jag vill vara som du"?

Disneys filmer med djur i rollerna är de övertygande bästa filmerna, och Djungelboken är det perfekta beviset för det.

Titta på den, och om du har gjort det, titta på den igen. Och njut av en historisk tecknad film. För det här är ett mästerverk utan dess like.

Betyg:           

Då får man passa att gratulera kronprincessan Victoria och hennes numera make - prins Daniel. Det var faktiskt ett fint bröllop.

Lite till överdrift när det gäller all hysteri omkring det, men visst var det stort.

Det är bara att lyfta på hatten.

Denna veckas filmoröstning är klar.

Vinnarna blev Corpse Bride (väldigt väl passande när det är bröllopstider), och Djungelboken.

Det var rätt jämnt i början, men sen drog historien om den avlidne bruden Emily och den klumpige brudgummen Victor ifrån all konkurrens.

Recensioner sker imorgon, söndag.

Och som vanligt, är en ny omröstning i full gång.

Rune Factory: Frontier är skapat av folket bakom bondsimulatorn Harvest Moon. (nej nu menar jag inte det där irriterande Farmville)

Det här spelet handlar om ung man som heter Raguna - som fått minnesförlust.

Han hamnar i den trevliga, dock mystiska byn Trampoli. Här bor det trevliga människor och en del alver med olika personligheter.

Under spelets gång ska Laguna tjäna pengar, bli erfaren med vapen, magier, och farmande.

Men det är inte allt.

Han ska även förtjäna vänskap med varje invånare i Trampoli. Speciellt de tolv hjältinnorna, varav en du ska förtjäna hennes kärlek. Och alla tolv är så olika. Ta Cinnamon till exempel. Hon är tystlåten, men klok. Hon är intresserad av fiske och kan använda magi. Men tjejen verkar inte särskilt förtjust i gurka.

Cinnamon, den tystlåtne men den kloka tjejen i spelet.

Rune Factory: Frontier är ett mysigt spel, precis som Harvest Moon. Likheterna är rätt stora:

Du kan sköta gården och ta hand om djur - fast i det här spelet så är de monster. Du ska tämja dom först.

Att vara vän med invånare och flirta med flickor är också från bondspelet.

Fiske och festivaler är också från Harvest Moon.

Men det finns saker som skiljer spelen väldigt åt.

Du kan som i Harvest Moon köpa verktyg, men du kan dessutom smida dina egna. Kläder, smycken och vapen också.

Den största skillnaden är rollspelsinslagen. Du kan få erfarenhetspoäng när du använder dina verktyg, vapen och när du slåss mot monster. I Harvest Moon slogs man aldrig.

Laguna med en Grass Runey på våren.

Grafiken är varm och härligt mysig. Man blir avslappnad när man spelar spelet. Kontrollen är fakiskt rätt enkel, mycket enklare än Harvest Moon: Magical Melody till Wii.

Jag älskar spelets musik. Det är som man sätter på en CD-skiva med avslappnad musik. Särskilt vårens tema är underbar.

Man planterar frön och blommor på de fyra årstiderna, ja till och med vintern. Fast då måste man gå in i ett av de fyra ruinerna. Annars kan man plantera på sin egen gård, fast på rätt tid och man ska ha rätt frön.

Spelets fördelar och nackdelar: Utdelas i + och -.

+ Smidig kontroll. Praktiskt när man ser var man ska vattna, hugga yxa eller slå i sten.

- Yxan och hammaren slukar energi. Uppgradera dom snabbt.

+ Du kan tjäna pengar lätt på ogräs.

- Men ogräs, stenar, stubbar(!) och pinnar dyker upp igen på din gård. Särskilt om det kommer en storm.

- Man vet inte vad det blir för väder nästa dag, som i Harvest Moon. Men du kan påverka den tack vare en Rune Wonder( en sorts önskan)

+ Stämningen är underbar. De mangabaserade filmerna som dyker upp är intressanta.

+ Man slösar inte på vatten om man skulle råka missa.

- Gräset i Harvest Moon behövde man inte vattna. Men här måste man det.

+ och - En del handlingar leder till andra. Dock måste man få upp vissa för att nå andra.

- Varför kan man inte välja kön på spelaren?

- Och varför kan man inte fria med till exempel den kvinnliga smeden? Jag skulle lätt byta ut Uzuki mot henne - eftersom Uzuki ser ut och låter som ett barn.

+ Man kan plantera på vintern. Faktiskt.

På Whale Island kan man plantera vad som helst, när som helst.

Rune Factory: Frontier är ett bra och tidskrävande spel. Även om det har några flisor så är det fantastiskt. De bra sakerna överväger de dåliga. Och det väger tyngre än de flesta Harvest Moon-spelen.

Jag har spelat detta många gånger, och ärligt tröttnar jag inte på det.

Rekommenderas varmt.

Betyg:         

  Mist, byns väldigt speciella, men trevliga kvinna. Turnips är hennes favoriter.

Här är veckans filmrecensioner av de två segrarna från omröstningen.

Casablanca

Det här är en av historiens största filmklassiker. Kärlekssagan mellan Rick och Ilsa, utspelad i ett café i Kairo - är kanske den mest klassiska kärleksaga som finns.

Humphrey Bogart är skräddarsydd som Rick, och vår egen Ingrid Bergman var född att göra rollen som Ilsa.

Ett par kända filmrepliker nämns här: "Here's Looking At You, Kid" och "Play It Again, Sam".

För att vara en svartvit film och rätt gammal, så är Casablanca sevärd. Här får man se ett skådespeleri som man inte kan se idag. Ingrid Bergman levererar mest.

Den där 1940-talskänslan är mycket stark.

Casablanca är helt klart sevärd, och den har åldrats med värdighet.

Betyg:         

Tim Burton's Alice I Underlandet

Det här märks att det är en Tim Burton-film.

Han tar till det som finns i den klassiska sagan, och proppar den med starka och vackra effekter.

Alice I Underlandet börjar i en typisk, stel rikemans-England. Sedan hamnar Alice i en fantasirik värld med harar som kollar tiden, rökande larver och en underlig kuf som kallas Hattmakaren - bra spelad av Johnny Depp.

Många andra av Burtons favoritskådisar är också med, som hans fru Helena Bonham Carter (Hjärter Dam) och Christopher Lee.

Anne Hathaway är bra som den vita drottningen.

Men den bästa rollen görs av Mia Wasikowska, alltså hon som spelar Alice.

Filmen är färgstark och spännande - och lite underlig (positivt), men det finns några nackdelar också. Den känns lite seg, särskilt i slutänden. Och så läggs det lite väl för mycket fokus på Hattmakaren.

Men är Johnny Depp med i en film så antar jag att man ska lägga mycket fokus på hans karaktärer. För han är en bra skådespelare, helt klart.

Alice I Underlandet är en väl gjord och fantasirik film, även om Tim Burton har gjort bättre filmer. Men se den, absolut.

Betyg:        och en halv.