Nu hr det blivit dags för veckans speltriss - som faktiskt är riktigt roligt att delta i.

Denna vecka har EmmyZ beslutat sig för att vi ska köra med:

Färglöst.

Det första jag tänkte på var något svartvitt - och det finns spel som har svartvitt i sig.

Limbo är ett av de starkaste alternativen, men det är ett för enkelt förslag.

Här är mina förslag till färglöst:

Färglösa bakgrunder.

World Of Goo - Corporation där man ska bygga så högt man kan med sina Goos, är en färglös plats. Men riktigt härlig.

Donkey Kong Country Returns: Foggy Fumes är en väldigt smog-rik plats med gaser, rök och mörker. Färgerna är väldigt färgsvaga i tråkigt brunt, grått och svart. Men banan är en utmaning.

Castlevania II - Simon's Quest: Staden Yomi, innan slottet Castlevania är en död stad. Grå och riktigt skittråkig. Det kanske beror på den läskige greve Dracula som väntar på sin ring, sin nagel, sitt öga, sitt revben och sitt äckliga hjärta.....

Det var det. Riktigt färglöst.

Lindsey Lohan, här i nunnekläder.

Kort fattat om historien:

Den mexikanska invadraren Machete (spelad av Danny Trejo) får i uppdrag av en skum person att lönnmörda den invandrarhatande guvenören (Robert De Niro) - men då plötsligt blir Machete själv lurad.

Efter denna missöde, tänker han hämnas på de som bedragit honom.

Machete bygger på en fejkad trailer som var med i Robert Rodrigurez (som är den här fimens regissör) och Quentin Tarantinos Grindhouse.

Häromåret beslutade sig Robert att han skulle göra en riktig film på denna trailer - och den går absolut i samma stil som Grindhousefilmerna;

Planet Terror och Death Proof.

Det här är en typisk B-film i värsta 1970-talsstil, med ett billigt yttre.

Men skådespelarlistan är imponerande.

Förutom Robert De Niro, så har filmen fått med sig Don Johnson, Michelle Rodrigurez, Lindsey Lohan, Jessica Alba och Steven Seagal (!) som filmens storskurk.

Precis som i den fejkade trailern så är Machete väldigt överdriven och våldsam.

Men den är väldigt charmig. Det beror på Roberts regi, och naturligtvis Danny Trejos fantastiska roll som Machete.

Han är som en mexikansk Charles Bronson, med sitt ärrade stenansikte.

Fotot är härligt nostalgisk. Det är som att se en ostig kalkonfilm men med hjärtat på rätt ställe.

Nu är inte historien helt vattentät, men det ska en grindhouse-film inte vara heller.

Actionfilmerna är på väg åt rätt håll igen, först med den bombastiska The Expendables (recension här) och nu med den billigare produktionen av Machete.

Efter den här filmen så är det Hobo With A Shotgun som är nästa fejkade trailer från Grindhouse som ska dyka upp på bio - nu med Rutger Hauer i huvudrollen.

Jag väntar gärna tills Eli Roth gör en hel film av sin fejkade trailer för Thanksgiving....

Slutsats:

Machete är en billigt gjord actionfilm med stora stjärnor i rollerna. Är man en person som vill se action, och dessutom gillar B-film så kommer man att älska denna.

Danny Trejo - Machete.

Plus:

* Danny Trejos skräddarsydda roll som Machete.

* Mycket av den fejkade trailern är med, som prästen som skjuter med hagelgevär.

* Den imponerande skådespelarlistan.

* Det överdrivna våldet.

* Fotot.

Minus:

* Storyn är inte helt hundra.

* En del från fejkade trailern är inte med.

* Jessica Albas roll övertygar inte mig. Hon känns malplacerad.

Betyg:

Nu har jag gjort klart bilden på Loadings färgstarke Avgrundsvrål.

Styrkan i bilden är hans häftiga hår, som lyser som eld.

Den här var riktigt rolig att göra!

Nästa bild blir vargen Amaterasu från Okami.

Creedence Clearwater Revival och deras numera förra detta sångare John Fogerty med sin simpla musik har fängslat mig länge.

John Fogerty som ung.

Jag upptäckte musiken när jag var i tonåren, i den tid jag lyssnade ofta på musik från till exempel Chuck Berry och Elvis Presley.

I skolans cafeteria spelade de en sång med Creedence. Jag tror det var "Cotton Fields", en lysande cover av Leadbellys klassiker.

Så enkel men ändå så vacker musik.

Jag sparade ihop pengar till en EP-box med massor av Creedence Clearwater Revivals sånger.

I en fin läderväska ligger det gulfärgade, fina EP-singlar.

Än i dag har jag kvar boxen....

Vad som var bra med Creedence är att jag upptäckte en massa efteråt.

Men det viktigaste var John Fogertys vassa sångröst (helt i klass med Little Richard), texter och gitarrspelande. Utan honom så var de andra egentligen riktigt tråkiga.

Men de fyllde sin funktion, det behövdes den där simpla stilen för att ha en kanonbra CCR-låt.

Men det är bara de som kunde göra det.

Ta alla som gör en cover av en Fogerty-låt. Ingen får till det där som gör låten rättvisa.

Musiken är fylld med rockabilly, blues och flower power. Ihopblandat rätt med hjärta.

Sedan splittrades ju då gruppen, som alla känner till.

Jag började att leta i farsans gamla LP-skivor med Fogerty efter Creedence. Han gjorde ett riktigt bra jobb efteråt med.

"Blue Ridge Rangers", "John Fogerty" och legendariska "Centerfield" är underbara album.

Sen kom "Eye Of The Zombie", som jag tror Fogerty innerst inne skämdes för.

Så länge som tolv år innan nästa album kom - "Blue Moon Swamp". Det albumet sålde som fan i Sverige 1997. Jag älskar den skivan.

Han har fått till ett grymt band, och än kunde han få till den där vassa rösten. Men den var visserligen inte så vass längre, men nu kunde han sjunga lugnare och vuxet.

Ett live-album kom ut året efteråt, och fina versioner av "Bad Moon Rising" och "Rockin' All Over The World" gjordes.

Ytterligare 5 år dröjde och då kom "Deja Vu: All Over Again" - lite tråkigt album dock, men titelspåret och "I Will Walk With You" är fina.

Några år sedan kom "Revival", då återvände han till där Creedence hörde hemma. Både till sin förra fiende och skivbolag Fantasy. Det har varit så mycket bråk under alla dessa år, med VD:n och sina förra bandmedlemmar....

"Revival" var Creedence med ett vassare band, med lysande Kenny Aronoff som trummis.

Det var ett bra album.

Ifjol dök nästa fina överraskning upp:

En uppföljare till "Blue Ridge Rangers", med härlig bluegrass och gästspel av Bruce Springsteen.

"The Blue Ridge Rangers Rides Again".

Skitbra album! Otippat är att han gjorde en ny version av "Change In The Weather" som var med i "Eye Of The Zombie".

Varför skriver jag om John Fogerty idag?

Jo, för ett tag sen så skrev jag en fråga till honom på Twitter.

Han hade släppt ut "Centerfield" på nytt och då fanns två "nya" låtar med:

"My Toot Toot" (äntligen!) och "I Confess".

Jag frågade honom när han spelade in den sistnämnda sången.

Han svarade på den frågan idag! Det var jävligt otippat.

Svaret var förresten i slutet av 1980-talet, alltså fem år efter "Centerfield".

Jag blev jätteglad imorse för att han hade svarat.

Jag har sett honom live en gång, i LLA i Karlstad för kanske fyra, fem år sen.

Det var en jättebra konsert.

Han må inte sjunga vasst längre, men han är fortfarande bra!

Här är tjugo fina låtar på Spotify från John Fogerty: med eller utan Creedence:

Skiva nämns om det är hans egen, annars nämns CCR (Creedence)

Keep On Chooglin' - med sitt härliga gung och bluesstuk. CCR.

I Will Walk With You - sången till sin dotter är så vacker. Från "Deja Vu."

Who'll Stop The Rain? - Den fina mixen av sången, akustisk gitarr och trumma är kärleksfullt. CCR.

Centerfield - Titelspåret är fortfarande så härlig med sitt handklappande.

Molina - "Messin' with the cherry"! CCR.

Jambalaya (On The Bayou) - Hans cover på Hank Williams klassiker är den bästa. Från "The Blue Ridge Rangers".

Green River - Aggressiv swamp-blues ala Fogerty. CCR.

Fortunate Son - Världens bästa låt. Här är John Fogerty riktigt förbannad! CCR.

The Night Time Is The Right Time - Doo-wop med inslag av Fogerty-blues är inget annat än right! CCR.

Don't You Wish It Was True - Första spåret från "Revival" gör mig riktigt glad och hoppfull. Blir du det? Lyssna på texten.

Lookin' Out My Back Door - Creedence bästa countrylåt med Fogertys röst gör denna låt så vacker. CCR.

Rockin' All Over The World (LIVE) - Originalet från "John Fogerty" finns inte på Spoti-fy, så det får bli "Preminition's" version istället. Den är också bra.

I Don't Care (Just As Long As You Love Me) - Buck Owens klassiker görs bättre av John Fogerty. Från nya "The Blue Ridge Rangers Rides Again".

Bad Moon Rising - Har man hört Creedence Clearwater Revival så har man definitivt hört denna!

Up Around The Bend - Om inte John Fogertys skrikande, vackra röst inte övertygar dig så gör gitarrspelet det. CCR.

Blue Ridge Mountain Blues - Första spåret från "The Blue Ridge Rangers" är en klassisk bluegrass-sång med banjo och fiol.

Run Through The Jungle - Creedence mest mystiska och elaka låt är grymmare med Fogertys saxofonspel(!)

Lodi - Creedence snällaste låt är fortfarande mysig.

My Toot Toot - tidigare outgiven, men jag har sett en bra musikvideo med denna klassiker. Nu finns den på nya versionen av "Centerfield".

I Confess - även denna tidigare outgiven, med sin härliga gospelstil och sväng så är denna låt bra! Även den är med i nya versionen av "Centerfield".

Det här är första gången jag prövar på en speltriss, signerat EmmyZ.

Denna vecka är temat Go Green - dvs något i grönt inom spelvärlden.

Det här är mitt simpla försök:

Spelfigurer klädda i grönt!

Den kloke och tystlåtne magikern Cinnamon från Rune Factory: Frontier.

  Den hårde Guile från Street Fighter-serien passar jättefint i militärgrönt.

The man in green! Allas vår Luigi, broder till självaste Mario.

Jag ska försöka skriva om de första intrycken av fem stycken Playstation 3-spel.

Det här är inga recensioner eftersom jag precis börjat att spela dom - men intryck ska jag försöka att beskriva.

De fem spelen är:

Grand Theft Auto 4

Alla känner till Grand Theft Auto, så jag behöver inte gå in på detaljer.

Mitt intryck för spelet är att det är väldigt stort, med en enorm frihet i Liberty City.

Det är väldigt våldsamt, och svordomarna haglar precis som i en gangsta-actionfilm.

Jag tycker det är rätt lätt att finna i stan med radarn, men det är mycket man ska ha reda på.

Det roligaste är att köra bil och cruisa i stan.

Intrycksbetyg:        och en halv.

Formkurva: Snett uppåt.   

   Bayonetta

Platinum Games har gjort ett riktigt actionfyllt spel med lack och läder.

Det är riktigt sexistiskt, men det övervägs av det härliga actionaktiga stil spelet har. Mycket komboknapp-tryckande och trixande. Det är enkelt att spela så här långt, så det blir inte tråkigt. I detta fall så är det mycket blod, svordomar och sexuella (och överdrivna) akrobatkonster.

Spelets styrkor är kontrollen och det tunga actionstilen.

Svagheten är att det är sexistiskt, och för tunga svordomar.

Intrycksbetyg:         

Formkurva: Snett uppåt.   

Little Big Planet 2

Jag har tittat på när svågern spelade ettan, och det såg riktigt kul ut.

Så jag passade på att skaffa tvåan.   

Världen i Little Big Planet ser så stort ut - det är fullt med detaljer som jag missar när jag går igenom de vackra plattfromsbanorna.

Det är faktiskt charmigt att ge Sackboy ansiktsuttryck, för han är ju gullig.

Nu har jag inte hunnit så värst mycket med spelet - men jag kommer nog att finna dess storhet.

Dessutom är ju det enda PS3-spelet som min dotter få se på, eftersom det ser mycket färgglatt ut, och är mycket snällare än de andra fyra spelen....

Intrycksbetyg:       

Formkurva: Stabil.   

   Castlevania - Lords Of Shadow

Jag älskar Castlevania-spelen, så det här var ju tvungen att inskaffas.

Grafiken är ju helt bedårande, det doftar ju härlig Dracularövsparkar-stil av det hela.

Som i Bayonetta, så är det en massa komboattack-knapptryckningar, fast inte lika intensivt. (ännu?)

Patrick Stewart (ja, Charles Xavier i X-Men) har en härlig berättarröst.

Blod har ju alltid funnits i Castlevania, och här sparar Konami inte på det. Här rinner hinkvis med blod. På gott och ont.

Det härliga med spelet är att det verkar ha det mytologiska som jag älskar med Belmont, Dracula och det stora slottet....

Intrycksbetyg:         

Formkurva: Uppåt.   

   Valkyria Chronicles

Jag sparar det bästa till sist.

SEGA ligger bakom ett av de vackraste spel som jag har sett.

Det här är ett strategispel som utspelar sig i det andra europeiska kriget.

Jag får intrycket att titta på en vacker animéfilm när jag spelar spelet, med dess otroliga stil.

De gånger jag spelat det, så ska man strategiskt välja sina trupper med visdom för att utplåna fienden innan de gör vice versa.

Jag har dock fått problem med en stridsvagn....

Men det här ska jag följa!

Jag är så imponerad av spelets stil, och det ska bli kul att fortsätta resan.

Intrycksbetyg:          och en halv.

Formkurva: Uppåt.   

Utav de fyra spelen så är Little Big Planet 2 det mest barnvänliga, för de andra är väldigt våldsamma.

Bayonetta är väldigt vulgärt men vinner på dess kontroll och action.

Castlevania - Lords Of Shadow har seriens mystik kvar, och GTA4 är ungefär som man är bekant med spelserien.

Valkyria Chronicles är hittils det bästa spelet av de fem, för det är som en blixt från en klar himmel.

Fullständiga recensioner av spelen är att komma, så det här var inte recensioner.

Utan intryck.

Och de är goda.

Jag tänker fortsätta resan bland dessa blivande klassiker.

Nu är äntligen teckning fem klar!

Den här gången är det ett porträtt på en fantastisk bloggerska och skribent:

Fröken "Firefly".

(jag tänker inte nämna hennes riktiga namn - bara så ni vet.)

När jag började med det här projektet, fick jag ett mail av henne och hon frågade om jag tecknar porträtt.

Visst gör jag det.

Då fick jag den hedersamma uppgiften att teckna av hennes porträtt.

Jag var faktiskt riktigt nervös för det här är en person jag respekterar till fullo.

När jag var klar med denna utmaning, så skickade jag ett mail till henne.

Och hon gillade den!

Då kunde jag pusta ut.

Dessutom fick jag tillstånd av henne att visa upp teckningen här på min blogg.

Tack så mycket fröken "Firefly" för denna ära.

Det har varit roligt!

Härnäst är det ett porträtt till som ska målas - på en annan färgstark figur: Avgrundsvrål!