Jag är så grymt sugen på att få Ponyo På Klippan Vid Havet, senaste animeverket av mästerliga Hayao Miyazaki.

Han har gjort vackra filmer som Kikis Expressbud, Min Granne Totoro, Nausicaä Från Vindarnas Dal, och två exempel av mina favoritfilmer:

Spirited Away och Det Levande Slottet.

Miyazakis animerade stil är så vacker. För min egen del, vackrare än Disney.

Och det är inte lite heller.

Det enda som överträffar det vackra är hans briljanta fantasi.

Klart som fasiken att han förtjänade Oscarn för Spirited Away.

Ponyo På Klippan Vid Havet kom ut på DVD häromveckan, och vi beställde den för ett par dagar sen. Hoppas att den kommer. För jag tror att den är jättebra.

Hur kan man inte älska denna tecknarstil? Titta på färgerna och ljuseffekterna!

Jag har tänkt ut vilka tv-serier som legat mig varmast om hjärtat.

Och nu har jag slängt ihop några som är mina absoluta favoriter:

10. Vänner.

Stark komediserie, med underbara karaktärer som Monica, Chandler, Phoebe och särskilt Joey. Vänner hade klättrat några placeringar högre om det inte vore för - Ross. Han är seriens akilleshäl.

9. 2 1/2 Män.

Charile Sheen gör ett av sitt livs bästa roller som skitstöveln som tänker med det undre huvudet; Charlie Harper. Sarkasmer flyger överallt i denna serie med speciell humor. Bästa birollskaraktär är definitivt Berta - hon är grym.

8. Pang I Bygget.

Klassisk brittisk humorklassiker. John Cleese är som gjord för rollen som Basil Fawlty.

7. Knight Rider.

Det här osar härlig känsla av tidig 1980-tal och även 1970-tal. Musiktemat är guld värd. David Hasselhoff och bilen Kitt är det bästa bilpar någonsin i en tv-serie. Synd att det kom en 1990-talsversion med sämre skådisar och karaktärslösa bilar. Ska det se billigt ut, så ska det ha den där tidiga 1980-talskänslan.

6. MASH.

Krig har aldrig varit lika roligt i denna tidlösa klassiker.

5. Family Guy.

Detta är resultatet om South Park hade parat sig med Simpsons. Just nu finns det inget mer sinnesjuk tv-serie. Äh, vad fasen, det är så jävla roligt. Family Guy driver med allt. Och med finess dessutom.

4. The Addams Family.

Den legendariska familjen hade en gammal tv-serie på 1960-talet. Den är svartvit, men den har sin speciella charm som jag älskar. Lurch har aldrig setts så stor ut, och farbror Fester har aldrig varit så korkad - fast på ett charmigt sätt.

3. House.

Jag har aldrig skådat en så egoistisk, elak och fräck läkare som Dr. Gregory House är på TV. Det enda som överträffar hans fräckhet är hans briljans när det gäller svåra sjukdomar. Det är klart den bästa sjukhusserie jag någonsin sett.

2. Simpsons.

Det är inte svårt att förstå hur den gula familjen har klarat 20 år inom tv-branschen. De blir bättre och bättre. Varje figur i serien har så starka personligheter, och det är tidernas största satirserie. Min favoritfigur förutom Homer, är Barney Grumble.

1. The A-Team.

Nu snackar vi TV. Dofterna av 1970-tal och 1980-tal. Den grymma inledningslåten. De fyra härliga legosoldaterna med starka personligheter. Action!

Som TV-serie är den egentligen inte så originell, men det är den där känslan. Den där känslan som filmer från 1970-talet och 1980-talet. Sån där känsla kommer jag aldrig att få uppleva igen.

"I Love When A Plan Comes Together".

SÅ ser det ut. Mina favoritserier. Genom tiderna.

Jag skapar en omröstning på 20 olika tv-serier, och där finns mina tio favoriter med. Plus tio andra, spontant utvalda serier. En del jag tycker är ok, och en del jag tycker suger.

Rösta gärna!  

Carrie är sex månader, men hon börjar att lära sig att krypa.

Det är fantastiskt, jag är så stolt över henne.

Samtidigt känner jag att det är lite sorgligt på ett sätt - det går så fort.

Vår dotter växer upp.  

Carrie

Får börja att lägga undan saker som är "lättåtkomliga" för säkerhets skull.

Övrigt:

Tack för de som röstat i min undersökning.  

Det känns roligt att de finns några som upptäckt den. 

Let's Dance är ett underhållande program. Det programmet har bjudit på massor av underhållning, tack vare en bra balans på kändisar och dansare.

Och juryn. De är härliga.

Men David är ändå kung.

Ta dagens bästa citat till exempel.

Ann Vilson kommenterade Gudrun Schymans slowfox, med att hon ska hålla sig på höger sida hela tiden. Davids snabba replik efteråt: Jaså moderaterna alltså?

Genialt.

Men det är två saker TV4 måste skärpa sig på.

1. Varför kan man redan rösta på dansarna innan de dansat?

Ok, de vill säkert tjäna in pengar, men gör det mer proffsigt.

När alla har dansat, då kan man rösta, tycker jag.

2. Programtidslängden. Den suger svullen purjo.

Inte nog med att det är reklam, den kan jag acceptera.

Men varför avbryter TV4 med ett annat program plus nyheter innan man får se vem som åkt ur? Det är väldigt sent att se klockan halv elva vem som åkt ut.

Mitt råd: Avsluta Let´s Dance innan nyheterna, humorprogrammet kan man sända på måndag eller något.

Jag håller fortfarande på Agneta Sjödin.

Dom där snickerskakorna jag gjorde häromdagen blev en succé tyckte morsan och farsan. Jag tror att farsan åt mest.

Snickerskakorna!

På bilden var det nästan fullt. Jag kan lova så här: Det är inte så mycket kvar av bakverket.

Här är en Carrie som var glad att se sin farmor och farfar.

Jag hoppas det kommer att gå bra.

Men hellre vaccinet är den där sjukdomen, som varit på folks läppar i flera månader. Jag känner några som haft sjukdomen, och det var fruktansvärt sa dom.

Då förstod jag att vi gjorde rätt.

Jag vill inte att vår dotter ska ha svininfluensa.

Jag minns att jag och hela familjen kollade på en knäpp, brittisk tv-serie som hette Badliv i slutet av 80-talet.

Och vad vi skrattade. Det är en så fruktansvärd torr, men härligt rolig engelsk humor. Det påminner väldigt mycket om Benny Hill, men lyckligtvis är denna sketch helt genial och inte för mycket som Benny Hill kan bli.

(Om man kollar för mycket på den serien det vill säga.)

Badliv (och Picnic längst ner till höger)

Badliv handlar om ett gäng med ett par gubbar, två äldre tanter, en förarglig pojke och en blondin, som är på semester vid en engelsk badort:

"Tiddley Cove".

När den gick på SVT, så översattes det till "Knasbaden".

På Knasbaden händer det bara dumheter.

Det är svårt att sätta fingret på det, men komiken i serien/filmen är väl tajmat och genialt. Ungefär som Plankan, den gamla klassikern,

En av mina favoritscener är när den "yngre" gubben med stora glasögon kommer in på sitt hotellrum. Han tycker utsikten är underbar. Men när han ska packa upp väskan, hörs det en tuta och en motor som går igång.

Utanför fönstret står det faktiskt en fiskbil med vackert landskap målat på sidan, som då kör iväg. Kvar är det en ful tegelvägg. Så han går ut och byter rum.

Briljant.

Feminister bör inte se denna film, eftersom den innehåller gubbsjuka och urringningar. Men det gör Benny Hill-serierna med visserligen.

Humorn uppskattas inte av alla, och det förstår jag, för den är speciell.

Antingen gillar man filmen, eller så avskyr man den.

Alla i min familj gillar den, medans våra sambos avskyr den.   

Det måste ha gått minst 20 år sen Badliv gick på TV.

Och nu har den kommit ut på DVD, och klart som fan att jag köpte den.

Det är en komisk pärla.

På samma skiva fanns en annan sketch med de två gubbarna (Two Ronnies kallades de ifall någon undrar):

Picnic.

Den är mycket äldre än Badliv, och det märks.

Picnic är inte lika rolig.

Visst, den har sina roliga stunder, helt klart.

Men den har inte heller samma briljans som uppföljaren har, för den har mycket mer tråkigare scener och är torrare. Det är kanske på grund av att den är gjord på 70-talet.

Picnic är dock sevärd. Gillar man Badliv ska man se den.

Men den har faktiskt mer "gubbsjuka" än vad uppföljaren har.

Här är en liten del av Badliv på Youtube.

Jag minns dagen hon föddes väldigt väl.

Vi kom till Karlstad BB cirka 01.00 på natten mellan lördagen och söndagen.

Malin hade såna värkar, som kom ungefär var tionde, ibland femte, minut.

När vattnet gick till slut så började det på allvar.

Två timmar senare efter vattnet gått, så föddes vår dotter Carrie.

Hon kom till världen strax innan 19.00 på söndagen den 26:e juli.

Jag var så stolt över Malin som kämpat så hårt.

Jag kan inte tänka mig hur ont hon hade.

Men Carrie var så vacker, påminner mycket om sin mamma   

Jag kommer ihåg ett ögonblick när Carrie låg på sin mammas bröstkorg,

så såg det ut som den lilla flickan gav mig fingret.

Det såg så roligt ut, men gulligt.

Att ens liv kan ändras så mycket vid ett särskilt ögonblick.

Nu är hon ett halvår gammal.

Det är ett halvår tills hon blir ett år.

Och det är två månader tills jag blir 30 år.

Då är det som slår mig. Jag börjar bli gammal.   

Men det gör inget, jag är bara glad att vår dotter växer och mår bra.

Vår ängel Carrie