Med uppsving menar jag att den klassiska femtiotalsrocken med dofter av bubbelgum, syner av schackrutiga golv och rockabillyfrisyrer - här i Torsby kallar vi det "våg" - är på väg tillbaka på allvar.

Förtjänsten är definitivt The Baseballs.

Deras skiva "Strike!" ligger etta på skivförsäljningslistan just nu, och deras sånger är populära på iTunes.

Att göra om moderna sånger som Umbrella och Hot 'N Cold till klassisk rock 'n' roll är genialt.

Nu har det kommit en samling med klassisk rock 'n' roll-samling (jag vet inte hur många som finns, men det är många) - och det verkar vara originalinspelningar. Jag avskyr när samlingar släpps och det visar sig vara 60-tals eller 70-talsversioner av artisternas sånger. Chuck Berry till exempel gör sig bäst i 1950-talet. Jerry Lee Lewis, Brenda Lee och Wanda Jackson likaså. Fats Dominos och Little Richards pianospel är bedårande, särskilt Pennimans (Richard) vassa sångröst. Men som i alla fall, bör det bara vara originalversionerna - inte några senare versioner. Det låter helt enkelt dåligt. Den enda artist som jag nämner som ett stort undantag är Johnny Cash. Han kunde sjunga sina sånger med bravur, oavsett om det är originalversion eller nyare.

Vad Baseballs har startat är en sorts revival av den klassiska rocken. Inte sedan norska gruppen Teencats har jag känt den härliga doft av rock 'n' roll igen. Det finns bra rockabillygrupper idag, och Refreshments har en bra boogiegung, men de saknar det här: Pastellfärgade, gärna turkos, bubbelgumdoftande, svinget och "the beat" som bara legenderna på 1950-talet hade.

Men Baseballs har det.

Rock 'N' Roll är återfödd. Jag kan inte vara gladare.