En parodifilm på filmserien om Bella, Edward och Jacob - Twilight-filmerna, är på gång.

Frågan är inte om det skulle komma, utan när.

En trailer finns nu ute på denna parodi-film:

Vampires Suck.

Jag har visst fått en förkyldning, är väldigt skarp i halsen.

Det är mulet ute idag.

Ursäkta för förseningen - det har varit mycket på sista tiden.

Här är recensionerna för förra veckans omröstning.

Inglourious Basterds

Quentin Tarantinos omgjorda tolkning av sin favoritfilm; The Inglourious Bastards.

Se noga titlarnas skillnader...

Filmen utspelar sig i nazistockuperade Frankrike. Ett gäng amerikanska soldater, The Basterds, har ett uppdrag: Att döda nazister. Ledaren, Aldo Raine, spelas utmärkt av Brad Pitt. Jag diggar hans sydstatsdialekt i den här filmen.

Tarantino har fått in den där känslan som finns i Sergio Leones spagettiwesternfilmer, musik och attityd.

Det är mycket dialog i den här filmen, men den är mer intressant än förra filmen Tarantino gjorde; Death Proof.

Dialogen är på engelska, mycket tyska, franska och lite italienska.

Här måste jag lyfta upp Christoph Waltz, som gör den otroliga roll som judejägaren Hans Landa. Jag förstår varför Tarantino valde honom till den här rollen, för han pratar flytande engelska, flytande tyska, och flytande franska(!)

Sen ger han ett iskallt intryck, så iskallt att han fick en välförtjänad Oscar.

Filmen följer inte direkt historieboken (ni som sett filmen vet nog varför), men den är djärv, har bra skådespelare och är fascinerande.

Tarantinos bästa film sedan Kill Bill-filmerna. Ett rejält upplyft från bottenappet Death Proof.

Betyg:         

Halloween (originalet)

En skräckfilmsklassiker, över 30 år på nacken, är fortfarande en av de mest skrämmande filmer genom tiderna.

En ung pojke, Michael Myers, dödar sin storasyster på Halloween. Sen blir han inspärrad på psykhem under 15 års tid innan han rymmer. När han kommer tillbaka till sin hemstad är det inte precis ett vänligt besök...

John Carpenter har gjort något fantastiskt i skräckfilmsväg. Halloween kostade väldigt lite att göra, men det behövs inte mycket pengar för att göra en bra rysare.

Bara talang.

Musiken används perfekt i filmen, och titellåten är ett av filmhistoriens mest klassiska teman.

Jamie Lee Curtis spelar Laurie, som sitter barnvakt under Halloween. Han kallades för skrikens drottning efter filmen, och det är inte svårt att förstå.

Bästa rollen dock görs av Donald Pleasance, som axlar rollen som dr. Loomis. Hans erfarenhet och tyngd lyfter upp filmen.

Psycho hade Norman Bates, den första slashermördaren.

Motorsågsmassakern hade Leatherface, den första riktigt våldsamma skräckfiguren.

Men Halloween hade inte bara Michael Myers, med sin William Shatner-mask i vitt. Den hade också ett mörker och ett grymt soundtrack.

En milstolpe som hade många plagiat, till exempel Friday The 13th.

Många uppföljare har gjorts, men det är något unikt med originalet.

En sann skräckklassiker.

Betyg:          

Carrie ( i mitten) och hennes kusiner Kelly och André.

Brorsan och hans sambo håller på med flytten, så vi passade deras barn igår.

Det gick bra, fast det var varmt åt de stackars små barnen.

Innan dess så kollade vi på ett hus (sjunde gången gillt?) - och det var härligt lantigt. Det var en stor tomt, och visst - det är lite renovering. Men det är faktiskt värt det, för det är ett fint hus.

Här är veckans filmrecensioner:

Cry-Baby

Cry-Baby är en sorts råare, vildare version av Grease.

I denna film får man se bland annat Johnny Depp, Ricki Lake, Iggy Pop och förra detta porrstjärnan Traci Lords i rollerna.

Den här filmen handlar om en kamp mellan squares (mesiga stroppar) och drapes (raggare). En romans mellan en stropp-tjej (Alison) och ledaren av raggargänget, Cry-Baby gör kampen ännu mer intensiv.

Filmen har ett grymt soundtrack, den ger mer krydda åt denna vilda och galna rulle.

Den är ungefär som Grease, fast den är mer skitig och har en elakare, vildare stil.

Johnny Depp är suverän som Cry-Baby.

Den här filmen är en film man måste bara se - oavsett om man gillar Depp eller inte.

Betyg:           

Trinity - Djävulens Högra Hand

Legendarisk westernkomedi med duon Terence Hill och Bud Spencer.

Spencer spelar hästtjuven Bambino som låtsas vara sheriff i en krimenell stad bara för att komma åt deras hästar. Det hela blir lite jävligare när hans lata odåga till bror, Trinity (Hill), kommer till staden.

Trinity är fruktansvärt lat och skitig. Men det han tappar i renslighet och aktivitet tar han igen på sin glappkäft och sin snabba, högra revolverhand.

Därför kallas han för djävulens högra hand.

Jag bör nämna att Bambino också är snabb med puffran, därav han kallas djävulens vänstra hand.

Denna första filmen av två, påminner mycket om Leones Dollar-triologi på utseendet (det snygga fotot), men den här filmen driver mycket med westernfilmer.

Terence Hill och Bud Spencer har gjort massor av filmer tillsammans, men det här är deras bästa film. Och det är en bra westernfilm, fast den enda nackdelen är att den är lite lång.

Annars är den en skön, rolig och framför allt cool westernrulle.

"Don't Call Me Bambino!"

Betyg:         

Glöm inte att rösta på denna veckas filmalternativ.

Då blev omröstningen klar för denna vecka.

Med en jordskredsseger vann Cry-Baby med Johnny Depp i huvudrollen överlägset.

Lite otippat var att western-komedin Trinity - Djävulens Högra Hand med Terence Hill och Bud Spencer kom tvåa. Men roligt.

Det får bli recensioner av filmerna imorgon.

Ny omröstning? Javisst.

Solen skiner ute, det är faktiskt ovanligt för att vara midsommar numera.

Men visst är det gött!

Midsommaren har anlänt, och det verkar bli en fin dag.

Dock får jag inte ta mig nubbe - för jag går på antibiotika.

Men trösten är att jag slipper ta mig sill i alla fall - jag avskyr sill.

Jag lyfter på hatten för er alla, trevlig midsommar.

(lyssnar fint på Spotify just nu)

Jag kommer ihåg något som en lärare på media sa till mig.

Han sa att amerikansk country och dansband är samma skrot och korn.

Min klassföreståndare kontrade med att amerikansk country är fan så mycket bättre än svensk dansband.

Visst, det kan finnas vissa likheter.

Den amerikanska countryn är lika stor i USA, som dansband är stor här i Sverige.

Och sångerna brukar oftast handla om kärlek, vilket är rätt likt.

Men där slutar likheterna anser jag.

Country är mycket mer jordnära och den amerikanska hillbilly-miljön som präglar musiken är sjukt underbar. Jag kan nästan känna den där cajun-barbecuedoften som smeker ens näshår. Den amerikanska landsbygden är vacker och härlig.

Jag gillar den svenska landsbygden också, men jag känner inte närvaron av den alls i svensk dansbandsmusik.

Torsby Countryfestival är snart vid våra fötter. Jag hoppas på i framtiden att vi får uppleva riktig amerikansk country.

Kenny Chensney

Faith Hill

Alan Jackson

Willie Nelson

Shania Twain

den legendariska countryartisten Hank Williams

Country är helt enkelt underbart.

Det segrar över dansband när som helst, var som helst, hur som helst!