Uräskta förseningen, men nu ska jag äntligen skriva upp nästa steg i 10 dagars-utmaningen:

4 minnen jag aldrig glömmer....

* Dagen Carrie blev född. Det är ett minne som värmer mitt hjärta varje dag.

Efter en hård och intensiv födsel, framför allt för Malin som kämpade så mycket.

Stunden vår dotter kom till världen är som ett fotografi som etsat sig i själen.

Jag minns att jag blev alldeles tårögd när jag fick se henne. Så liten men så livfull. När jag sedan ringde mamma hade jag Carrie i famn. Jag minns att jag började gråta i telefon. Det jobbigaste var senare på kvällen när vi skulle sova. Malin och Carrie i rummet på BB - och jag på patienthotellet. Det kändes så ensamt. Men som tur var hade faktiskt syster Gina rummet bredvid mitt. (Hon hade varit där i några veckor sedan hennes son Liam föddes.)

* Dagen jag och Malin blev tillsammans, för snart fem år sen. Hon besökte mig den dagen, och efter ha tittat på Ultraviolet - som visserligen inte var så bra film - blev vi plötsligt tillsammans. Ett år senare prick på dagen förlovade vi oss.

Nu har vi barn, hund, katt och hus tillsammans.

* Min student. Det var en magisk dag. Min underbara klass, som var som en familj. Vi var samlade, drack skumpa och hade roligt. Jag gjorde faktiskt ett uppträdande och spelade en kombination av gitarr och banjo (på låtsas) med en elgitarr undet tonerna av "Dueling Banjos" från Den Sista Färden. Jag spelade bägge instrumenten samtidigt. Rektorn ville att jag skulle göra det efter att ha sett det på en sketch som vi kallade det "Öppen Scen". Det var ju trots allt en sista färd från skolan.

På kvällen var i Sunne och festade. Alla kallade mig för hjälte den kvällen. Det var en härlig dag. Men det var länge sen.

* En dag, när jag gick i åttan, satt jag vid en bänk vid elevskåpen. Morsan kom fram till mig (hon jobbade vid cafeterian) och frågade hur det var fatt. Hon sa att en lärare tyckte att jag såg ledsen ut och frågade om att jag var ledsen för att min bästa vän hade tagit självmord.

Jag blev stelfrusen. Nej - det visste jag inte.

Jag kunde knappt andas - jag pratade ju med honom ett par dagar tidigare.

Ingen annan visste det, och det här var början av dagen. Sakta men säkert spreds ryktet igång. Precis som en löpeld.

Alla klasser togs in till sina klassrum för ett extra insatt elevmöte. Vår klassföreståndare berättade att han var död.

Alla i klassen blev förkrossade.

Begravningen var otroligt jobbig, för det värkte i hjärtat. Det var några "hårdingar" som var med som blev som lamm - de grät. Han var en populär person. Ett sånt där ögonblick jag inte glömmer.

Det har gått så många år, men jag saknar honom fortfarande.

Jag vet fortfarande inte varför han gjorde det.

Men jag saknar honom.

4 minnen, både jobbiga och underbara. Det är som ett mynt, det finns olika sidor av det.